Börja med vad platsen saknar
Naturvårdsverkets vägledning om vilda pollinatörer beskriver en arbetsgång där kartläggning och planering kommer före val av åtgärd. Åtgärderna delas in i ökad blomrikedom, att bevara och skapa boplatser – till exempel sandytor, bibäddar och död ved – samt skötselmetoder.
Saknas blommor inom flygavstånd hjälper inte en boplats. Finns det redan gott om boplatser kan mer blomning vara den åtgärd som ger störst effekt.
Placering och utformning
- Soligt och skyddat läge för insektsboplatser.
- Blommande växter i närheten under hela säsongen.
- Material och hål anpassade till de arter man vill gynna.
- Holkar för fåglar och fladdermöss placerade efter artens behov.
- En plan för tillsyn och utbyte när material åldras.
Fler sätt att skapa livsmiljöer
Sandytor och blottad mineraljord är viktiga för markboende bin, som utgör en stor del av de vilda bina. Döda stammar, faunadepåer och kvarlämnade grenar ger boplatser och föda för många insekter. Sådana strukturer är ofta billiga och kan kombineras med konstruerade habitat.
Följ upp att habitaten används
Kontrollera regelbundet om boplatser används, till exempel genom att se om hål är förseglade eller genom holkkontroll. Det ger underlag för att flytta, komplettera eller byta lösningar.
Vanliga frågor
- Är insektshotell meningslösa?
- Nej, men de är ett verktyg bland flera. Utan föda och rätt läge blir effekten liten. Rätt placerade och skötta kan de vara ett synligt och pedagogiskt inslag.
- Hur många holkar eller hotell behövs?
- Det avgörs av platsen, arterna och övriga livsmiljöer. En platsanalys ger bättre svar än ett standardantal.
- Behöver habitaten skötas?
- Ja. Tillsyn, rengöring där det är lämpligt och utbyte av uttjänt material hör till.